Nu börjar resan!!
Det som upptar min tankar mest nu är funderingar på ett syskon till V. Jag börjar längta. Dock verkar K inte så sugen, han tycker att att det räcker med ett barn. Igentligen är ju V inte så gammal än, så det är ju ingen panik kan man tycka. V bli snart 17 mån.
Men det jag känner är att man vet ju först å främst inte om man kan få något mer barn. Inget som man ska ta för givet. Men vet inte hur lång tid det kanske tar att bli gravid, kanske går det på första försöket. Eller Tredje. Eller så tar det upp till ett halvår-ett år.... vem vet. Så därför så tyckte att det vore en bra ide att sluta med p-piller, för att se hur kroppen blir, å när äl infinner sig. Så man håller lite koll. Vill igentligen inte bli gravid denna månad, gör inget om det kanske dröjer två-tre månader. Är ju igentligen ganska patetiskt att tro att man kanske kan planera så här. Kommer bli djupt besviken om det inte blir så.
Jag skulle önska att få en vår eller sommarbebis. Visst är det sjukt att skriva så, jag menar, det är ju inte alltid man kan planera att det blir så. Jag skäms igentligen att skriva så, tänker på alla barnlösa och menar att man får vara djupt tacksam om man blir gravid överhuvudtaget.
K tycker att det är lagom med ett barn. han tycker vi kan vänta tills V är typ 3-4 år.Helst 5 år. han säger att han tycker det räcker med ett barn. men innerst inne tror jag nog han vill ha ett till, fast inte just nu. Jag tycker kanske att 4-5, är lite för långt mellanrum, tycker typ 2½ eller 3 år kan va lagom. Igentligen är ju livet rikigtt bra som det är nu.V känns så stor å duktig nu, klarar mycket själv, blir ju verkligen att börja om igen, å andra sidan blir man kanske ännu mer bekväm ju längre man väntar. Och syskon är ju jätteroligt att ha! Men man kanske inte ska övertala honom till en bebis till? Vad tycker ni? Kanske är helt fel....
På nåt sätt så har jag fastnat vid å läsa bloggar som handlar om barnlöshet/ adoption. vet inte varför riktigt, men tror att det har att gör med när vi bestämdes oss för att kasta p-pillrena och försöka få barn, så trodde jag kanske i min enfald att det skulle ta sig på första försöket, men tji fick jag, inte heller på det andra, eller tredje eller fjärde. Började bli så smått desperat och började fundera på om det kunde vara så att vi kanske inte kunde få barn. Panik. Började genast fundera på vilket land vi skulle adpotera ifrån, ja jag vet, helt hysteriskt och kanske ologiskt, med tanke på att vi igentligen inte försökt speciellt länge, men jag trodde på nåt vis att det skulle ta sig direkt. När det då inte gjorde det började jag söka på nätet om info om barnlöshet m.m. och hamnade på en massa bloggar. Några som jag följt hela tiden sedan vt-08.
Sedan hade vi turen att på det 6 försöket faktiskt blev gravida. Kanske var det för att jag varit så himla besatt av tanken att vi så gärna ville bli med barn att det därför inte gick, när vi då var framme vi det sjätte försöket så tänkte jag att nu ska jag verkligen inte försöka så himla mycket, inte bry mig utan det får gå som det går, så får vi se vad som händer, är det så att vi inom ett år inte blivit gravida så får vi ta det då, då får vi söka hjälp. Hade även tänkt att bli vi inte gravida denna gång så får vi ta och boka en resa till hösten. Eftersom vi älskar att resa så får vi göra det då istället och se fram i mot det, eller köpa en katt. Men så blev jag gravid och var så lycklig över detta!! Och nu är våran älskade son det allra finaste å dyrbaraste vi har. Om två månader blir han 1½ halvt år , och man fattar verkligen inte vart tiden tar vägen.
När man tänker efter på saken så var ju ett halvår inte alls så särskilt lång tid. Så jag vet att jag var så löjlig som började bli paniksalgen å tänkte att vi kanske inte kan få barn, när vi inte hade försökt så länge alls. Men när man är mitt uppe i det så är det verkligen så himla viktigt! För att komma tillbaka till det där med mitt beroende att läsa barnlöshet/ adoptionsbloggar så är det verkligen så att jag lider med dem, även om jag kanske inte alls kan förstå vad de går igenom, med missfall och IVF m.m. Men jag hoppas verkligen att alla får uppleva lyckan att få ett barn . Men jag minns så väl hur jag kände det de där 5 månaderna när man gick och hoppades på att man var gravid. Och hur besviken man blev när mensen kom. Kanske låter konstigt när jag skriver detta, men när man läser dessa bloggar så inser man verkligen hur lyckligt lottad man är som faktiskt har kunnat bli gravid. Det är något som man aldrig ska ta för givet, På nåt sätt oroar jag mig lite för om vi kommer kunna få ett barn till….
När man tänker efter på saken så var ju ett halvår inte alls så särskilt lång tid. Så jag vet att jag var så löjlig som började bli panikslagen å tänkte att vi kanske inte kan få barn, när vi inte hade försökt så länge alls. Men när man är mitt uppe i det så är det verkligen så himla viktigt!
För att komma tillbaka till det där med mitt beroende att läsa barnlöshet/ adoptionsbloggar så är det verkligen så att jag lider med dem, även om jag kanske inte alls kan förstå vad de går igenom, med missfall och IVF m.m. Men jag hoppas verkligen att alla får uppleva lyckan att få ett barn .
Men jag minns så väl hur jag kände det de där 5 månaderna när man gick och hoppades på att man var gravid. Och hur besviken man blev när mensen kom.
Kanske låter konstigt när jag skriver detta: men när man läser dessa bloggar så inser man verkligen hur lyckligt lottad man är som faktiskt har kunnat bli gravid. Det är något som man aldrig ska ta för givet, På nåt sätt oroar jag mig lite för om vi kommer kunna bli gravida igen….
